En annorlunda annorlunda julberättelse V

Läs gärna del 1, 2, 3, och 4 först.

At the same time in a another continent… (Första, enda och sista Sex and the city-referensen, jag lovar)
Christian var som sagt hemma fram tills det var dags för lekis, vilket också är en sanning med viss modifikation då Lisbeth ansåg att även förskolan kunde startas tidigare. Det berodde inte så mycket på att Lisbeth ansåg sig ha närt ett litet underbarn vid sin barm, som att hon antagligen var heligt trött på att underhålla den lille skitungen som sällan satt still och alltid ville spela någonting som hade med bollar att göra. Erik arbetade och fick mest agera målvakt på kvällar och helger.

Lekis funkade bra, Christian hÃ¥nglade bland annat med bÃ¥de Lotta och Jenny i mysrummet första mÃ¥naden och var en stjärnelev – sÃ¥ länge det handlade om att hÃ¥ngla eller spela fotboll. Även i kuddrummet var Christian till sin fördel medan det fanns mycket att önska när det gällde pyssel. SÃ¥ pass mycket mer att experter fick kallas in. Det här var första men lÃ¥ngt ifrÃ¥n sista gÃ¥ngen som Lisbeth blev tillkallad till en skola för samtal kring Christians beteende. Det hette att Christian störde andra lekisbarn genom att kasta istället för att trä pärlor. Han hade en ovanlig fascination för att riva istället för att bygga sandslott. Att sitta still pÃ¥ samlingen och sjunga sÃ¥nger var inte heller nÃ¥got som lÃ¥g för den unge etiopiern.

Trots alla dessa uppenbara brister ansÃ¥g sÃ¥väl specialpedagogen som fröknarna att Christian minsann kunde börja skolan – och ja, ni gissade rätt – ett Ã¥r för tidigt. Lisbeth var dock inte lika övertygad om att det var helt rätt med tanke pÃ¥ att han hade vissa motoriska problem. Visst dribblade han bort de flesta äldre barnen pÃ¥ fotbollsplanen och hade lätt för att läsa och räkna, men när det kom till att skriva var han inte äldre än en tvååring. En deal nÃ¥ddes. Om Christian tog tag i sin fullständiga dysfunktionalitet när det kom till att föra en penna fram och tillbaka och i cirklar skulle han fÃ¥ börja 1D pÃ¥ Karslunds skola.

Christian vägrade. Att sitta och träna på att rita små gubbar och gummor i fula små hus var inte riktigt vad som lockade Christian när gräset var grönt och bollarna pumpade.

Det blev ett år till på lekis, sedan fanns det inget att be för. Nu bara skulle han till skolan.
På den tiden gick man varken in i väggar eller tog time out, men det är ingen överdrift att säga att lekisfröknarna Ulla och Berit var slutkörda när Christian vinkade adjö för sista gången.

Skolan förflöt egentligen på ungefär samma vis. Christian hade alldeles för lätt för sig egentligen hela vägen till gymnasiets slut, vilket innebar en väldig massa tid över till annat. Uppskattningsvis la Christian sin tid på följande saker, i tur och ordning utifrån nedlagd tid.

1. Kasta sudd och papper
2. Väga på stolen
3. Viska
4. Skrika ut svaren på en ställd fråga.
5. Läsa
6. Rita på bänken
7. Huvudräkning
8. Sitta i korridoren på grund av flera av ovanstående punkter
9. Göra läxor
10. Oroa sig för nästa kvartssamtal (för er yngre läsare är kvartssamtal det ni kallar för utvecklingssamtal och något som oftast renderade i rejält med skäll och ibland även träningsförbud)

Citat under Christians skolgång:

“Jag hoppas att nÃ¥gon pÃ¥ mellanstadiet sätter dit dig ordentligt”, Inger Otterhed, lärare och klassförestÃ¥ndare för Christian Ã¥rskurs 1-3.
“Om det sÃ¥ är det sista jag gör, sÃ¥ ska jag plocka ned dig”, Thomas Nilsson, klassförestÃ¥ndare Ã¥rskurs 5-6.
“Jag kräver dubbelt av dig, alltid! Därför att du klarar av det och du klarar inte av att jag inte gör det”, Stefan Nordström, (världens bästa men hÃ¥rdaste lärare, och en av fÃ¥ som verkligen fullföljt hotet om fysiskt vÃ¥ld, dÃ¥ han ofta knackade oss i huvudet om vi satt och viskade) Ã¥rskurs 7-9 samt klassförestÃ¥ndare även pÃ¥ gymnasiet.

(In the next episod of En annorlunda annorlunda juberättelse: Morfadern, utrikesministern, 16+1-barnsfadern, vem var han egentligen?)