Vissa företag eller varumärken är man verkligen uppvuxen med. Röda Ferrarigodisar, Kolmården och Timotej, typ. Ett annat varumärke som funnits med sedan jag var liten är Scandic, eller i alla fall sedan jag blev tonåring och började åka på turneringar och cuper. Och därför gör följande berättelse mig extra tjurig.
Min sambo, Pernilla, jobbar som vd för ett bolag och är det något som stämmer in på henne så är det ordet bestämd. På alla sätt. Och har hon väl bestämt sig för en viss sorts ost, ett speciellt vin eller ett visst hotell då är det banne mig det som gäller. Så döm om hennes förvåning när hon efter flera års troget bokande av Scandic-rum får meddelande att hon inte kan boka mot faktura.
Det visar sig nämligen att man infört nya regler på Scandic och för att få boka mot faktura måste man ha ett avtal. Pernilla ber då en kollega att fixa ett sådant, eftersom hon bestämt sig för att Scandic är hotellet man bor på när man bor på hotell.
Efter lÃ¥ng väntetid (gick inte att lösa via nätet) fÃ¥r kollegan veta att det inte alls gÃ¥r att ordna ett avtal eftersom företaget inte spenderar tillräckligt mÃ¥nga nätter hemifrÃ¥n. Däremot erbjuds man köpa värdekuponger…
Där någonstans slutade jag lyssna på Pernilla och funderade istället över två saker. Vem fan vill köpa rabattkuponger 2011? Och varför vill Scandic krångla till det för de kunder som verkligen gillar dem, så många kan det väl inte vara?
Kontentan blev i alla fall att Pernilla och de andra pÃ¥ hennes bolag bokade annat hotell – mot faktura. Huruvida Pernilla kommer överge Scandic vet jag inte, men en sak är säker, i tider när man pratar om att varumärken vill bli lovemarks istället för trademarks sÃ¥ är Scandic riktigt snett ute. It’s 2011.